Nr 7: Krama Markus Krunegård, säga att han är kung,
ta ett foto och en autograf = CHEEEEEEEECK!!
Idag är officiellt den bästa dagen i mitt liv, so far.
Jag stod och väntade på att Pattlisa skulle komma
till stan och sen skulle vi iväg och affischera Örebro.
Men så kommer Steffy och frågar om jag ska se
Markus Krunegård. Jag trodde att hon skämtade, så
vi gick till Najz Prajz och kollade ifall det var sant.
Och där stod han, Markus Krunegård, min kung, min
idol, min kärlek. Jag trodde aldrig att jag skulle våga
gå fram och faktiskt prata med honom, men det gjorde
jag. Och så fick jag ett foto, en signerad plånka och en kram!
Jag är så sjuuuuuuuuuukt happy just nu!
Lyckan är obeskrivlig.
Markus Krunegård @ Najz Prajz, Örebro 19/10-09.
det är inte många som klarar, och hädanefter kommer det bara att bli bättre.
De senaste 6 månaderna av mitt liv har bestått av deltidsjobb, arr inför Yeah!
och en helvetes massa pluggande, då jag fortfarande går på gymnasiet.
Och så tänkte jag på vad Ryan sa. Då slog mig tanken att jag inte alls har haft
mycket tid till att skriva musik, vilket förr var det största intresset jag hade.
Var tog det vägen?
För mycket att göra, för lite tid, konstaterade jag.
Men så började jag fundera; vad är det jag egentligen vill med mitt liv?
Min dröm har alltid varit att få leva på något som har med kultur och musik
att göra. Och då tänkte jag att om jag är med och arrangerar en musikfestival
så har jag väl uppnått ett visst mål i mitt liv, eller hur?
Men ska verkligen mitt största intresse, min käraste passion till musiken
verkligen få drabbas på grund utav att jag har för mycket att göra?
Jag har knappt någon tid för mig själv, these days. Är det värt det, undrar jag då.
Eller borde jag ge upp något utav de tidsslukande saker jag gör om dagarna?
Jag medger att det har varit slitit, att jag varit nära på att nästan ge upp en aning.
MEN, det tänker jag inte göra. Jag är inte en sådan som ger upp. Jag ska klara det,
även om det slutar med att jag går in i väggen, 'cause I love what I do!
Och just för att jag faktiskt inte gett upp hittills, resulterade det i att jag vann en plats
till Stockholm för att bo på hotell två nätter, inklusive två middagar, tur och retur med
tåg och inträde+åkband på Gröna Lund med mina kära kollegor, for free.
Så mina sista ord för kvällen är;
Se alltid det positiva i det negativa och använd det till din fördel.
Tro på dig själv och du vet att du kommer att lyckas.
PUSS!
Efter tre dagars slit med ytterst lite sömn är nu Yeah!'09 slut.
Det känns fortfarande inte riktigt verkligt. Först kändes det inte
verkligen att Yeah! började i lördags, nu känns det inte verkligt
att Yeah! redan är över.
Det har varit grymt kul att jobba och få se att det vi i ledningen
slitit för hela året gav sådan skön respons från alla besökare.
Så jag säger såhär;
- Tack till alla funktionärer som har gjort så att allting har gått runt!
Utan er skulle inte festivalen flytit på så bra som den har gjort.
- Tack till alla artister som kommit och levererat och förgyllt vår
park med all underbar musik! Utan er hade inte festivalen varit
det den var.
- Tack till alla besökare som kommit och tittat och fått oss att känna
att vi gjort ett bra jobb!
- Stort tack till ledningen som jobbat 24/7 senaste dagarna och
sett till att allting har fungerat bra och för att ni är så jävla bra!
- Och sist, men inte minst; ett sjukt stort tack till vår projektledare
Niklas Lennartsson som på grund av sjukdom inte kunnat vara
med under Yeah!'09, och som faktiskt gjort större delen av jobbet
och gett oss förutsättningarna för att kunna genomföra festivalen.
Det har varit svinkul att jobba med er alla och jag är lite sådär
halv ledsen över att det vi slitit för faktiskt redan är över. Men
detta innebär inte att det festivalen aldrig kommer tillbaka.
Nu ska jag gå och lägga mig, njuta av min säng, tänka på underbara
Yeah! och på hur kul det kommer att bli nästa år.
Nästa års Yeah!-festivalen kommer att bli fetare än fetaste festen!
Vi ses på gatorna framtills vi ses i parken igen!
Jag är mållös, finner inga ord.
Detta var det sista jag hade förväntat mig.
Det verkar som att vinden äntligen har vänt.
Jag har mött många motgångar här i livet. Mindre svåra och otroligt svåra.
Men jag har även haft medvind vid många tillfällen. Det beror just helt på
hur man definerar och ser på saker och ting. Jag kan berätta om ett tillfälle
jag har haft medvind. Ett sådant tillfälle är just nu, just idag. Och ingenting
kan beskriva, ingenting kan slå den känslan av stolthet och lycka som jag
känner just nu.
Jag kan med stolthet säga att jag har blivit tilldelad ett stipendium från
Adolf Lindgrens stiftelse. Det hade jag aldrig kunna tro skulle hända.
Men det gjorde det. Jag har nu fått en ny syn på saker och ting, lite
mer perspektiv. Trots motgångarna har jag inte gett upp. Jag har idag
fått ett skriftligt bevis på att vinden faktiskt kan vända, att det bådar något
gott alldeles runt hörnet, det gäller bara att hitta dit. Jag har fått bevis på
att det lönar sig att fortsätta kämpa, för det man vill och för det man tror på.
Hela jag är ett levande bevis.
Jag är bra, det tog bara lite tid att komma underfund med det.
Och så vill jag tilldela ett sjukt stort tack till min familj som finns där
och som stöttar mig genom vått och torrt. Jag skulle aldrig sitta här idag
om det inte vore för er.
Kärlek.
Never give up, fight until your last breath.
Idag var jag, Vickan och Sarah inne i Birgittas bulliga bullf-tta och käkade Leffes lurviga lem.
Humorn är på topp idag, haha. Och jag är helt happy!
Hittade min älskade favoritskiva med mina favoritlåtar på tagalog inatt.
Lyssnade sönder och somnade som en K U N G.
Jag saknar dig inte. Inte för fem ynka öre. Inte en tår har jag fällt för dig.
Det enda du gjorde var att trycka ner mig. Drog ner mig i skiten.
Hur stod jag ut? Det kan jag fråga mig själv ibland.
Sådant tålamod jag hade med dig, så mycket jag brydde mig om dig.
Jag offrade min familj, mitt liv, för dig.
Och vad fick jag tillbaka? Ingenting alls. Inte ens ett "tack".
Istället vände du allt jag gjort för dig, mot mig.
Fick mig att förstå att all tid jag lagt ner, all omtanke var helt i onödan.
All den energi jag istället kunnat lägga ner på bättre saker,
på någon som faktiskt uppskattar det.
Jag får skylla mig själv. Att jag inte insett det förrän nu.
Men jag mår så otroligt jävla bra utan dig.
Livet leker och allt flyter på som aldrig förr.
Jag behöver inte dig. Inte det minsta.
Och det är så jävla underbart!
Du sårar mig lika hårt, varje gång.
Vi har passerat gränsen tillräckligt.
Och du utnyttjar det.
Som utav helvete.
Ge mig bara en bekräftelse, ett svar.
Så kan jag gå vidare, utan dig i hälarna.
den rätta, den stora kärleken, existerar den verkligen?
Många gånger har jag tvekat, jag har bollat och lekt lite med frågan.
Men jag tror att jag har funnit mitt svar.
Min mor gifte nyligen om sig tillsammans med min nuvarande styvfar Lee. När jag ser henne tillsammans med honom, fylls hela jag av glädje, kärlek och värme. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få uppleva att se henne så lycklig som hon är när hon är med Lee. De bara utstrålar kärlek och lycka när de går brevid varandra, hand i hand. Hon gick igenom äktenskap, tårar och blod för att äntligen finna sin Mr Right.
Nu är hon fyrtio år och lyckligare än någonsin.
Nu ställer jag mig istället frågan;
varför har vi ungdomar så bråttom?
Vi har hela livet framför oss. Alla vill vi självklart bli accepterade och älskade. Men varför ska allting gå så fort? Den finns, den väntar där någonstans. Kanske bara några hundra meter ifrån dig, kanske på andra sidan jordklotet. Du kanske möter den imorgon, om en vecka eller om 10 år. Det finns ingen anledning att jäkta, den kommer inom sin tid. Det känns verkligen som att vi tar förgivet att vi ska hitta vår Mr Right i våra unga dagar.
Visst kan det vara spännande att vara på jakt efter den stora kärleken, drömmen. Men jag tror att om det går för fort, så blir det mest bara fel.
Chansen finns ju att man finner honom/henne, och chansen finns att det håller livet ut.
Men hur stor är den på en skala?
Ganska liten.
Jag försöker så gott jag kan att ta vara på det liv jag lever, ta vara på dagarna jag har och göra något bra utav det. Istället för att ständigt springa runt och finna bekräftelsen att man är accepterad och leta efter den där, han som ska stå vid min sida för resten av mitt liv, lägger jag hellre energi på att visa min tillgivenhet och kärlek till mina nära och kära, inte minst till min familj.
Jag är själv inte så säker på att jag lär hitta han som ska stå vid min sida genom eld och vatten, inom ett par år. But you can't blame a girl for trying.
Kanske blir det en lång resa och på vägen får jag mig en hel drös full med livserfarenheten på ryggen på köpet? Vem vet, rätt var det är kanske han står utanför min dörr.
Men det jag menar är att man ska ta vara på det man har, leva livet och bara njuta av det som är. Det kommer en dag imorgon också.
Men ta vara på nuet.
Alla blir inte highschool sweethearts.
Men jag har inte gett upp hoppet än.
Vad är bättre än att kunna sitta ute i solskenet i bara linne, äta mjukglass och lyssna på den gamle gode Håkan? Svaret på det är inget. Ingenting kan göra en så glad och peppad inför sommaren som Håkan Hellström.
Det är ren kärlek det där, ska ni veta.
Ren kärlek, säger jag!
Likadant var det när jag fick diagnosen cancer. I hela tre år fanns hon där vid min sida, dag som natt, tog hand om mig och bara fanns. Jag har nog aldrig riktigt tackat henne för det. Ibland känns det som att det är för sent. Hur i helvete ska jag kunna tacka henne för hennes stöd och uppoffringar och få det att kännas rätt? Hur ska jag få det att kännas tillräckligt? Det finns absolut ingenting jag kan göra som kan bevisa min tacksamhet på ett tillräckligt bra sätt.
M a m m a , j a g ä l s k a r d i g !
Minnen sveper förbi som vinden utanför mitt sovrumsfönster.
Inte förrän nu har jag förstått hur blind jag var.
Hur kunde jag låta bli att se?
Att under alla dessa år var jag Din första prioritering.
Du satte mig i första hand, före Dig själv, före allt.
Du blödde å mina vägnar.
Och jag svek Dig.
Jag svek Dig något enormt.
Men jag svek mig själv ännu mer.
Dimman tog över mitt liv.
Mina vingar klipptes av.
Jag förtjänar dem inte.
Inte efter allt den smärta jag orsakat Dig.
Att höra Dina ord gör ont.
De gör ont för att jag vet att de inte ljuger.
Varje bokstav, varje klang skriker.
De skriker svek med stora tunga bokstäver.
För det är vad jag är.
Jag är ett enda stort SVEK.
Ett svek gentemot Dig, gentemot Er.
Gentemot oss.
Jag står här på mina bara knän och river upp mina sår.
Jag blöder för att jag förtjänar det.
För att jag vill be om Din förlåtelse, Er förlåtelse.
Jag har varit så blind.
Förlåt mig.
Du drar samma visa varje gång.
Hur ska jag någonsin kunna lita på Dig?
När vet jag om Du faktiskt menar det Du säger?
När vill Du att jag ska börja ta Dig på allvar?
Kommer jag någonsin att kunna göra det?
Men jag vet. Jag vet. Du kommer att svika mig.
Du kommer att svika mig precis som de andra xxx antal gångerna Du svikit mig.
Men den här gången kommer Du att svika mig hårdare än någonsin.
x o x o
Ett ord
En rörelse
En blinkning
Ett foto
En blick
Ett liv
En känsla
En dröm
En situation
Därifrån får jag inspiration.
Folk snackar ständigt om emo's och om hur de skär sig i handlederna och att de bara vill ha uppmärksamhet, att det är därför de skadar sig själva. Folk uppmanar dem att ta livet av sig när de påstår att deras liv är så miserabelt. Vad är det med er människor? Förstår ni inte att vi alla har känslor? Och att det inte blir bättre av att sitta och uppmana någon att ta livet av sig, vare sig in real life eller över internet? Skulle det kännas bra att veta att man varit en av dessa faktorer till att en medmänniska tagit livet av sig? Vilken sajt jag än kikar in på så kan jag alltid hitta någon som skrivit Vila i fred någonstans, varav många fall faktiskt varit just självmord. Var tog medkänslan vägen? Vad händer med folket? Jag förstår inte.
Ragnar, we miss you. Rest in peace.
Just nu känner jag mig verkligen som en fucking dörrmatta. Något alla kan torka av skorna på, och sen gå.
Jag försöker, ni förstår inte hur mycket jag försöker. Men det enda jag får höra är "Du är så jävla dålig".
Fett vad jag inte orkar med allt det där.
Tack och godnatt.
Lost in the darkness, hoping for a sign.
Instead there's only silence.
Can't you hear my screams?
Jag vet att jag gör massa fel hela tiden, okej? Det är mänskligt. Ingen är perfekt, och ingen borde sträva efter det heller. Jag säger fel saker, väljer fel vägar, gör situationen värre än vad den behöver bli ibland. Jag är medveten om det. Men jag kommer inte på det förrän det är försent. Jag försöker bättra mig, men ibland orkar jag bara inte.
Jag ska bättra mig. Förlåt.
Tänk om jag kunde få säga så varje dag för resten av mitt liv?
Sjukt vad underbart livet skulle vara om man fick må såhär varje dag.
Helt otroligt!
På rosa moln svävar jag omkring
Och jag njuter av alla vackra ting
Och jag tänker aldrig mer komma ner
Jag tänker stanna här, för evigt, evigt, evigt!
Om du vill vara med är det bara att räkna till tre
Så kommer jag och hämtar dig
Och vi får det, så trevligt, trevligt, trevligt!
Nu ska jag bara sitta här resten av söndagen, må grymt bra
och bara njuta av livet!
PEACE.
Grattis till vinsten i fredags, ÖSK!
Och lycka till i Karlstad idag.
- Pissa inte på ciggen nu, Peet!
- Nej, då. Det ska jag inte!
1 ½ minut senare...
- Var tog ciggen vägen, Peet?
- Jag råkade pissa på den...
Nytt år, nya möjligheter. Och de är till för att utnyttjas.
Skrev in mig i Örebro's Boxningsklubb idag, tillsammans med C och B. Denna träning var nog den jobbigaste jag varit med om. S och K stod mest och flinade åt oss nybörjare, haha. Tror vi gjorde minst 200 sit-ups. Jag lär ju få en snygg mage iallafall! Annars tar jag fan tillbaka pengarna...
Jag ska även försöka sluta röka nu, när jag faktiskt inte känner det där extrema suget som jag alltid gör annars. Dessutom krävs det nog också, för att annars kommer jag nog aldrig att orka med träningarna framöver. And I won't give up that easily!
Imorgon blir det mer träning, dock på gym. Sjukt vilken träningsvärk jag kommer ha sen!
Ajajaj...
För övrigt så är jag så jävla less på människor som inte har något annat för sig än att söka efter konflikter. Helt utan anledning så blir man helt plötsligt på hoppad, utan några förvarningar.
Oj, nu hade jag visst försökt få denna pojkvännen ( som jag för övrigt bara talat till EN gång ) i säng på en fest jag aldrig har varit på.
Hur går det ihop? Precis, det går inte. Jag förstår inte varför det blir sådana konflikter. Får man ett sånt påhopp är det ju klart att man reagerar, jag menar det är ju endå en ganska allvarlig anklagelse. Som för den delen är falsk. Okej, att man inte bryr sig om vad andra tycker och tänker i övrigt, men en sådan där grej går inte att se förbi. Speciellt inte när det är ens så kallade "
Nej, detta hände aldrig, ni har fått det om bakfoten.
Utan nej, han sitter där med sitt äckliga flin och bara flyter med.
Jaja, alla falska anklagelser får hon stå för. Absolut.
Horunge!
Vad är det med er människor? Har ni inget samvete alls? Tydligen inte. Men som det gamla ordspråket lyder:
What comes around, goes around... SUCKERS!
Over and out.
Äntligen är jag hemma, första gången på 1½ vecka nu. And I'm all alone.
Jag har tänkt på hur jag lidit genom åren. Vilka men jag fått. Skadorna, risporna som aldrig kommer att försvinna. Ärren som föralltid kommer att påminna mig om allt jag varit med om. Tack vare två speciella, och då menar jag verkligen Speciella med stort "S", personer har jag ytterligare en gång fått lära mig en läxa om mig själv. Efter dessa två, nästan tre års helvete, så tänker man i helt ny banor. Man prioriterar inte samma saker längre. Man blir aldrig sig själv igen. Man blir egoistisk. Eller i varje fall jag.
Jag vet inte hur andra uppfattar mig, jag kan endast gissa mig fram till det. Men jag uppfattar iallafall mig själv som egoist. Jag tänker bara på mig själv. På hur jag mår, hur jag vill ha det. Men det är ju en självklarhet. Det måste man ju göra någon gång då och då. Dock i lagom mängder.
Jag prioriterar mig själv först. Jag gör det som faller mig in, och jävlar om du försöker stoppa mig!
Vill jag springa naken över Drottninggatan, så gör jag det. Vill jag dra ut och glida hela natten, så försök att stoppa mig. Men det här är inte okej. Det skadar mina käraste, och de andra människorna i min omgivning. Inte nog med att jag lider själv, det måste de andra också göra. Det är något jag verkligen vill se till att ändra på. Men det blir en jobbig process. Hur mycket jag än vill ändra mina prioriteringar, så kommer det fortfarande se likadant ut.
Tankar som flödar, kände att jag behövde skriva av mig lite. Efter nästan en timmes promenix så blir det mycket grubblande.
- Jag ska leva som om det är de sista sekunderna jag har kvar i livet.
Hur ska jag kunna lita på dig när du bryter dina löften?
Du sumpar chans efter chans, jag förstår inte själv hur jag orkar ha sånt tålamod med dig, när det enda du gör är att göra mig besviken. Det blir inga fler. Du står på egna ben nu.
Lycka till och ha ett jävligt bra liv!
