Idag var jag, Vickan och Sarah inne i Birgittas bulliga bullf-tta och käkade Leffes lurviga lem.
Humorn är på topp idag, haha. Och jag är helt happy!
Hittade min älskade favoritskiva med mina favoritlåtar på tagalog inatt.
Lyssnade sönder och somnade som en K U N G.
Jag saknar dig inte. Inte för fem ynka öre. Inte en tår har jag fällt för dig.
Det enda du gjorde var att trycka ner mig. Drog ner mig i skiten.
Hur stod jag ut? Det kan jag fråga mig själv ibland.
Sådant tålamod jag hade med dig, så mycket jag brydde mig om dig.
Jag offrade min familj, mitt liv, för dig.
Och vad fick jag tillbaka? Ingenting alls. Inte ens ett "tack".
Istället vände du allt jag gjort för dig, mot mig.
Fick mig att förstå att all tid jag lagt ner, all omtanke var helt i onödan.
All den energi jag istället kunnat lägga ner på bättre saker,
på någon som faktiskt uppskattar det.
Jag får skylla mig själv. Att jag inte insett det förrän nu.
Men jag mår så otroligt jävla bra utan dig.
Livet leker och allt flyter på som aldrig förr.
Jag behöver inte dig. Inte det minsta.
Och det är så jävla underbart!
Du sårar mig lika hårt, varje gång.
Vi har passerat gränsen tillräckligt.
Och du utnyttjar det.
Som utav helvete.
Ge mig bara en bekräftelse, ett svar.
Så kan jag gå vidare, utan dig i hälarna.
Gårdagen var perfektion. Slutade klockan 12 och promenerade upp på stan för att sitta och glassa i solen på centralparkens gräsmatta tillsammans med Lisa och matteboken.
Senare drog jag och en massa härliga saker iväg till Rövgången för att mysa, grilla och chilla. Hanna gjorde förövrigt årets första dopp igår kväll. Sen blev det slagg hos Rickard.
Vi vaknade runt 10 imorse och drog iväg till Mässan för att köra runt och leka med Rickard's Volvo 740, haha. Vi blev vrålhungriga och bestämde oss för att åka till Pizzeria Diana för att köpa oss en fet familjepizza att dela på och styra lite pic-nic nedan för Svampen. Sedan gav vi oss iväg till Sävbylund för att ta årets ( för Hanna - årets andra ) första dopp. Det var svinkallt, men värt.
Snart ska vi återigen åka till Rövgången för att grilla och mysa tillsammans med Mac, Matte, Billy och Hanna. Gos!
Jag längtar verkligen till helgen nu. TAAAAAGG!!
Byes :*
Frulle, CK på högsta volym, solsken och klarblå himmel.
Snart bär det av till den gamla hederliga skolan.
Snacka om att jag är taggad inför helgen nu.
Grillparty och en massa mys!
Ge mig fredag, dirr!
PUSS :*
den rätta, den stora kärleken, existerar den verkligen?
Många gånger har jag tvekat, jag har bollat och lekt lite med frågan.
Men jag tror att jag har funnit mitt svar.
Min mor gifte nyligen om sig tillsammans med min nuvarande styvfar Lee. När jag ser henne tillsammans med honom, fylls hela jag av glädje, kärlek och värme. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få uppleva att se henne så lycklig som hon är när hon är med Lee. De bara utstrålar kärlek och lycka när de går brevid varandra, hand i hand. Hon gick igenom äktenskap, tårar och blod för att äntligen finna sin Mr Right.
Nu är hon fyrtio år och lyckligare än någonsin.
Nu ställer jag mig istället frågan;
varför har vi ungdomar så bråttom?
Vi har hela livet framför oss. Alla vill vi självklart bli accepterade och älskade. Men varför ska allting gå så fort? Den finns, den väntar där någonstans. Kanske bara några hundra meter ifrån dig, kanske på andra sidan jordklotet. Du kanske möter den imorgon, om en vecka eller om 10 år. Det finns ingen anledning att jäkta, den kommer inom sin tid. Det känns verkligen som att vi tar förgivet att vi ska hitta vår Mr Right i våra unga dagar.
Visst kan det vara spännande att vara på jakt efter den stora kärleken, drömmen. Men jag tror att om det går för fort, så blir det mest bara fel.
Chansen finns ju att man finner honom/henne, och chansen finns att det håller livet ut.
Men hur stor är den på en skala?
Ganska liten.
Jag försöker så gott jag kan att ta vara på det liv jag lever, ta vara på dagarna jag har och göra något bra utav det. Istället för att ständigt springa runt och finna bekräftelsen att man är accepterad och leta efter den där, han som ska stå vid min sida för resten av mitt liv, lägger jag hellre energi på att visa min tillgivenhet och kärlek till mina nära och kära, inte minst till min familj.
Jag är själv inte så säker på att jag lär hitta han som ska stå vid min sida genom eld och vatten, inom ett par år. But you can't blame a girl for trying.
Kanske blir det en lång resa och på vägen får jag mig en hel drös full med livserfarenheten på ryggen på köpet? Vem vet, rätt var det är kanske han står utanför min dörr.
Men det jag menar är att man ska ta vara på det man har, leva livet och bara njuta av det som är. Det kommer en dag imorgon också.
Men ta vara på nuet.
Alla blir inte highschool sweethearts.
Men jag har inte gett upp hoppet än.
Vad är bättre än att kunna sitta ute i solskenet i bara linne, äta mjukglass och lyssna på den gamle gode Håkan? Svaret på det är inget. Ingenting kan göra en så glad och peppad inför sommaren som Håkan Hellström.
Det är ren kärlek det där, ska ni veta.
Ren kärlek, säger jag!
Kl. 12-15; Jobb, jobb, jobb.
Kl. 15-16; Käk, käk, käk.
Kl. 16.30-19; Stan och massa mys med mami.
Kl. 19-23; Kulturhuset.
Kl. 23-02; Glida runt med Hanna, Sandra, Jimmy och Rickard.
Lördag
Kl. 15-18; Marieberg med Wanker.
Kl. 19-23; Kulturhuset med Oskar. ( Fick plektrum och t-shirts av Union Square \o/ )
Kl. 23-01; Dryg fest med Carro, Blyni, Anna, Adman och Vikan vid Hertig Karls Allé.
Kl. 01.30; Sprang på Mica och Maddz0r på bussen och taggade till Lillån.
Kl. 02-04; Hos någon, någonstans i Lillån.
Kl. 06; Slagg @ Niklas.
Söndag
Kl. 13; Godmorgon!
Kl. 14; Gottis och köpte mjukglass.
Kl. 15; Stadium och köpte mig ett par likadana skor som jag har nu, fast vita.
Kl. 15.30; McD och käka pommes med Cheddardipp.
Kl. 17; @ Mica, sedan Rosen.
Kl. 18; Titta på ankor med Maddz0r i väntan på hennes tåg.
Kl. 19; Hejdå, Maddz0r!
Kl. 19.30; Styr en majskolv och titta på TV.
Kl. 21; Pretty Woman går på 3an! Three is the magic number, yes it is!
Kl. 00; Blogg, blogg, blogg.
Jag är så jävla trött på Dig.
På att du alltid skyller ditt jävla miserabla horliv på mig.
Gå och dränk dig i alkohol.
JAG MISSADE F-CKING HÅKAN HELLSTRÖM PÅ NAJZ PRAJZ IDAG!
OMG, OMG, OMG!!!
Nu går jag och sätter mig i ett hörn och gråter sönder mina ögon.
BYES!
( Grattis till världens sötaste lilla flicka, Collin! )
- Du behöver ju inte gå runt och visa brösten!
Den kommentaren stormade förbi mig på Stortorget tidigare idag. Och så klart kom den från en alkoholiserad medelåldersman som satt på en parkbänk tillsammans med ett riktigt white trash, som antagligen var hans flickvän. Det roliga i det hela är att jag aldrig använder extremt u- eller v-ringade linnen/klänningar. Om jag ens använder u- eller v-ringade plagg överhuvudtaget. Skapligt skrattretande.
Utanför Kulturhuset idag fanns det en lapp om en audition till en ny svensk dramakomedi som ska produceras av skaparna till Hip Hip Hora, Sandor Slash Ida, etc. Den handlar om en mullig tjej som vill att folk ska se vem hon är, se hennes inre. Auditionen hålls imorgon eftermiddag och jag funderar på att svänga förbi och göra ett försök till en av birollerna. Trots att jag aldrig någonsin har spelat teater seriöst, så skulle det endå vara värt ett försök och om jag failar så får jag mig i varje fall ett litet gott skratt, haha. Jag har i varje fall ingenting att förlora. Så, önska mig lycka till! Eller något.
Och så är jag lite sådär lagomt happy då jag äntligen har tagit tag i att springa iväg till Arbetsförmedlingen för att söka sommarjobb, vilket jag ska fortsätta med imorgon, och att jag äntligen orkat ta tag i att gå till Musikbörsen för att köpa mig ett ordentligt och skönt plektrum. Jim Dunlop, .38 mm. Yeah!
Vi inledde fredagkvällen med en sight-seeing tur ut till Ölmbrotorp och tillbaka. Man såg inte så mycket mer än mörker och skog. Sen begav vi oss hem till min skokartong. Första ordentliga stoppet blev på Statoil, Svampen där det visade sig att Anton, en knasig sak må jag säga, jobbade. Jag tror att Anton blev mörkrädd, därför bad han oss att stanna kvar och hålla honom sällskap medan han gjorde i ordning för att stänga. Efter hela fyrtioåtta minuter av väntan och lek framför övervakningskamerorna, bar det äntligen av hem till min skokartong återigen, denna gången tillsammans med Anton i hälarna, och vi mest filosoferade. Anton försvann hemåt och jag och Hanna hade lite nattflum. Etthundrasjutton bilder på oss två i en och samma pose. Värt.
Lördagsmorgonen inleddes med ostbågar och pizza på Paloma, papi stod för notan. Efter att vi ätit oss tjocka och glada med en kopp kaffe på det hela, sprang vi iväg tillbaka till skokartongen för att hoppa in i duschen och bege oss hem till Hanna. I väntan på att Hanna skulle bli klar med ditt och datt, kelade jag med hennes otroligt feta jycke Mitsan, eller nö. Sedan begav vi oss iväg till sötsaken Sandra och spelade Pratkvarnarna, tror jag att det hette. Hur som helst, trevligt folk och en trevlig kväll. Människorna vällde in som stora vågor i ett hav och lägenheten var till slut fullproppad av olika randoms. Sedan fick jag och Hanna för oss att vi var hungriga och liftade upp till stadens centrum. Hanna försvann iväg till Almby med Eric och Magnus, och jag träffade Magnus och försvann iväg till Sibylla, för att återigen äta. Vaknar klockan halv åtta morgonen efter och känner hur ont jag har i knäna. Dags att gå hem kanske, tänkte jag. Värd helg, for sure.
Och så måste jag tillägga att Hanna är sjukt bra!
PUSS :*
Likadant var det när jag fick diagnosen cancer. I hela tre år fanns hon där vid min sida, dag som natt, tog hand om mig och bara fanns. Jag har nog aldrig riktigt tackat henne för det. Ibland känns det som att det är för sent. Hur i helvete ska jag kunna tacka henne för hennes stöd och uppoffringar och få det att kännas rätt? Hur ska jag få det att kännas tillräckligt? Det finns absolut ingenting jag kan göra som kan bevisa min tacksamhet på ett tillräckligt bra sätt.
M a m m a , j a g ä l s k a r d i g !
Minnen sveper förbi som vinden utanför mitt sovrumsfönster.
Inte förrän nu har jag förstått hur blind jag var.
Hur kunde jag låta bli att se?
Att under alla dessa år var jag Din första prioritering.
Du satte mig i första hand, före Dig själv, före allt.
Du blödde å mina vägnar.
Och jag svek Dig.
Jag svek Dig något enormt.
Men jag svek mig själv ännu mer.
Dimman tog över mitt liv.
Mina vingar klipptes av.
Jag förtjänar dem inte.
Inte efter allt den smärta jag orsakat Dig.
Att höra Dina ord gör ont.
De gör ont för att jag vet att de inte ljuger.
Varje bokstav, varje klang skriker.
De skriker svek med stora tunga bokstäver.
För det är vad jag är.
Jag är ett enda stort SVEK.
Ett svek gentemot Dig, gentemot Er.
Gentemot oss.
Jag står här på mina bara knän och river upp mina sår.
Jag blöder för att jag förtjänar det.
För att jag vill be om Din förlåtelse, Er förlåtelse.
Jag har varit så blind.
Förlåt mig.
Du drar samma visa varje gång.
Hur ska jag någonsin kunna lita på Dig?
När vet jag om Du faktiskt menar det Du säger?
När vill Du att jag ska börja ta Dig på allvar?
Kommer jag någonsin att kunna göra det?
Men jag vet. Jag vet. Du kommer att svika mig.
Du kommer att svika mig precis som de andra xxx antal gångerna Du svikit mig.
Men den här gången kommer Du att svika mig hårdare än någonsin.
x o x o
Jag steg upp ur sängen, pigg och glad. Dunkade runawaydroid på högsta volym och
käkade frulle. Det kommer att bli en skön dag idag, tänkte jag. Borstade tänderna,
klädde mig och drog på mig skorna, för att kila iväg till jobbet. Tittar mig i spegeln
en snabbis, för att se till att jag kom dit snygg och fräsch. Och jag tittar mig själv
i ögonen och ser att de är rödsprängda. Jag tar telefonen och ringer Pelle och berättar
hur sjuk jag är. Inte kan jag väl heller åka till jobbet och se ut som att jag inte sovit på
xxxx antal dagar. Nej, nej. Det fungerar inte så.
I brist på fantasi och sysselsättning, räknar jag ner;
En dag, fem timmar och sjutton minuter kvar.
Så lång tid är det kvar tills jag ska möta Thilda vid tågstationen.
Jag vill ha fredag!
PUSS :*
Ett ord
En rörelse
En blinkning
Ett foto
En blick
Ett liv
En känsla
En dröm
En situation
Därifrån får jag inspiration.
Något stod inte helt rätt till på den ödelagda bondgården. Random people hade tagit över Eric's källare, och Eric var försvunnen. Den judiska flickan berättade om sin barndom, om att hon aldrig någonsin fått se en tomte. Hennes far förbjöd henne. De var farliga och inte bra för henne. Och uppenbarligen hade han rätt. Tomten och den gigantiska rottweilern var mystiska varelser. De hade en flygande dammsugare.
Person efter person försvann spårlöst ifrån huset. Jag och den judiska flickan utan namn förstod att det var något som var fel. Vi visste mycket väl att det var tomten och den gigantiska rottweilern som låg bakom allt. Så vi bestämde oss för att åka därifrån, innan det var försent. I brådskan tog vi bussen bort därifrån. "Titta, Räkan är ute, Räkan är ute!", ropade folk överallt. Räkan var en blandning mellan en bock och en dvärg. Hans hud var skärrosa, varav hans smeknamn. Han var så liten att han till och med fick plats i en cykelkorg. Han tittade mot mig och den judiska flickan med sin hånfulla blick. Han skrattade högljutt och hånfullt. Mitt i allt hörde man honom säga; Det är inte över än...
Jag öppnade ögonen och förstod att det hela bara var en dröm.
En annorlunda, men förbannat läskig sådan.
Rökfri. Andas fritt. Det är vad jag strävar efter. Att få andas fritt.
Ny månad, ny start. Jag skall inte vika mig.
Jag kan stolt meddela att varken mina fingrar eller mina läppar snuddat vid en ciggarett idag!
