Idag är en stor dag, med stort S.
Idag hände något otroligt oväntat, något stort. Större än Berit's finne på hakan.
Grymt mycket större än Fonky Fish's pillevink. Större än mänskligheten själv.
Hon gick till farbror, eller rättare sagt tant Tandis alone.
Utan panic. Och hon klarade det med glans. Klockrent. Glasklart.
Hon är stolt. Hon har vunnit en omgång över sin rädsla.
Nu är hon på g. F'shoe.

Förövrigt ska boken som jag läser, Snabba Cash av Jens Lapidus, även bli till film.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, med tanke på hur Da Vinci-koden av Dan Brown
blev när de gjort film utav den. Det var ju ingen höjdare precis.
Det var en riktig besvikelse av två anledningar;
- allting hände alldeles för fort och man hann inte riktigt med.
- de missade sjukt mycket viktiga händelser för att man skulle förstå filmens handling.
      Ni som läst boken förstår vad jag menar och ni som inte gjort det borde göra det.
Dan Brown har gjort ett sjukt bra jobb.

Det ska dock bli spännande att se filmen när den är klar för att se om de lyckas
fånga handlingen ordentligt och om den lyckas fånga mitt hjärta på samma
sätt som boken gjort. Bra boktips, by the way.

Nu ska jag ta och försöka få lite skönhetssömn, man har ju skolfotografering imorgon.
Jag måste ju visa mitt bästa jag.

Natti, då.

En inspirerande historia om rivalitet, framgång och hurdu blev den du är idag.
En historia om hur du kämpade dig upp ur de omständigheter och situationer du
hamnat i, och varför du står där du står idag. Ur det negativa kommer något positivt.
Det som inte dödar dig, gör dig starkare, sägs det.
Kanske är det precis så det är.

Jag har alltid trott att man kan förlita sig på sin omgivning, och att det är det som
gör att man hamnar i de svåra situationer som man gör. Eller att det helt enkelt är
ens egna gärningar som tar en dit.
Det finns en hårfin gräns där, det går hand i hand.
I vissa fall når man framgång genom andra, men i de flesta fall får man göra
grovjobbet själv.

De hjärtskärande och mentalt nedbrytande omständigheter jag har suttit i,
har jag tagit mig ur, liksom du. Det har gjort mig starkare, förmodligen är det
det jobbiga som gjort mig till den jag är idag. Jag säger inte att jag är
en bra person, att jag gör allting rätt, för det är det nog ingen som gör.
Men jag har haft turen att få lära mig av mig själv och mina misstag, men
också andras, för att kunna göra något bra utav det. Och jag hoppas att det fortsätter så.

Det jag hur som helst vill komma fram till är att din historia kanske kan bli
min inspiration till att välja rätt väg för att nå mitt framtida mål.

Tack för en inspirerande historia och en inblick i det
förflutna jag aldrig fått ta del av.

Du är inte värd marken du går på.
Du är inte värd luften du andas.
Du är inte ens värd avskyn.
Du är inte värd en tår.
Du är inte ens värd att slicka Bertils håriga rövhål.
Så lågt som du har sjunkit i mina ögon.
Men ibland har man rätt, ibland har man fel.

Idag fyller Banan-Sarah Lindqvist 17 år. Congratz liksom!
Helgen har varit chill, avskedsmiddag för Alana hos Pontus i fredags, Västervik för att hälsa på farbror Tage tillsammans med far och Linnea i igår.

Idag:
Stiga upp ur sängen, trött och dåsig. Upp på stan för att köpa en present åt Sarah, sedan hem till henne för att svulla utan like. Nu sitter man återigen i skinnsoffan hos mami och surfar runt samt småtittar lite på TVn ibland.

Nu ska jag bädda ner mig i sängen för att läsa lite ur boken Snabba Cash.
Tack för tipset, bror!

Natti.

Ibland undrar jag vad som kommer här näst.
Åt vilket håll förväntas jag flyttas?
Vilken väg är det meningen att jag ska ta?
Vilket mål är det jag strävar efter?
Och av vilken anledning?

I nattens mörka skuggor sitter jag och lyssnar på Lasse W. - Elegi och tänker tillbaka på gamla minnen.
På gott och ont.
Jag minns en tid då Du såg mig i ögonen och gav mig en blick som sade mer än ett tusen ord.


Men det var då.
Nu är nu.