Ibland önskar jag att jag var fyra år igen. När man blev sjuk så stannade mamma hemma från jobbet och pysslade om mig. Jag drömde alltid mardrömmar när jag hade feber. Då satt hon alltid där, med mitt huvud i sitt knä, höll en kall handduk mot min kokheta panna och berättade att det inte var någon fara, att hon fanns där och att jag kunde vara lugn. Hon fick mig att känna mig trygg och jag kunde somna om.

Likadant var det när jag fick diagnosen cancer. I hela tre år fanns hon där vid min sida, dag som natt, tog hand om mig och bara fanns. Jag har nog aldrig riktigt tackat henne för det. Ibland känns det som att det är för sent. Hur i helvete ska jag kunna tacka henne för hennes stöd och uppoffringar och få det att kännas rätt? Hur ska jag få det att kännas tillräckligt? Det finns absolut ingenting jag kan göra som kan bevisa min tacksamhet på ett tillräckligt bra sätt.

M a m m a , j a g  ä l s k a r  d i g !