Minnen sveper förbi som vinden utanför mitt sovrumsfönster.
Inte förrän nu har jag förstått hur blind jag var.
Hur kunde jag låta bli att se?
Att under alla dessa år var jag Din första prioritering.
Du satte mig i första hand, före Dig själv, före allt.
Du blödde å mina vägnar.
Och jag svek Dig.
Jag svek Dig något enormt.
Men jag svek mig själv ännu mer.
Dimman tog över mitt liv.
Mina vingar klipptes av.
Jag förtjänar dem inte.
Inte efter allt den smärta jag orsakat Dig.
Att höra Dina ord gör ont.
De gör ont för att jag vet att de inte ljuger.
Varje bokstav, varje klang skriker.
De skriker svek med stora tunga bokstäver.
För det är vad jag är.
Jag är ett enda stort SVEK.
Ett svek gentemot Dig, gentemot Er.
Gentemot oss.
Jag står här på mina bara knän och river upp mina sår.
Jag blöder för att jag förtjänar det.
För att jag vill be om Din förlåtelse, Er förlåtelse.
Jag har varit så blind.
Förlåt mig.