Äntligen är jag hemma, första gången på 1½ vecka nu. And I'm all alone.

 Jag har tänkt på hur jag lidit genom åren. Vilka men jag fått. Skadorna, risporna som aldrig kommer att försvinna. Ärren som föralltid kommer att påminna mig om allt jag varit med om. Tack vare två speciella, och då menar jag verkligen Speciella med stort "S", personer har jag ytterligare en gång fått lära mig en läxa om mig själv. Efter dessa två, nästan tre års helvete, så tänker man i helt ny banor. Man prioriterar inte samma saker längre. Man blir aldrig sig själv igen. Man blir egoistisk. Eller i varje fall jag.
Jag vet inte hur andra uppfattar mig, jag kan endast gissa mig fram till det. Men jag uppfattar iallafall mig själv som egoist. Jag tänker bara på mig själv. På hur jag mår, hur jag vill ha det. Men det är ju en självklarhet. Det måste man ju göra någon gång då och då. Dock i lagom mängder.
Jag prioriterar mig själv först. Jag gör det som faller mig in, och jävlar om du försöker stoppa mig!
Vill jag springa naken över Drottninggatan, så gör jag det. Vill jag dra ut och glida hela natten, så försök att stoppa mig. Men det här är inte okej. Det skadar mina käraste, och de andra människorna i min omgivning. Inte nog med att jag lider själv, det måste de andra också göra. Det är något jag verkligen vill se till att ändra på. Men det blir en jobbig process. Hur mycket jag än vill ändra mina prioriteringar, så kommer det fortfarande se likadant ut.

Tankar som flödar, kände att jag behövde skriva av mig lite. Efter nästan en timmes promenix så blir det mycket grubblande.



- Jag ska leva som om det är de sista sekunderna jag har kvar i livet.